Man ligger i sängen, varje andetag känns som det vore ett workout pass.
Det gör ont att andas, jävligt ont, man sätter sig upp en stund, men lik förbannat gör det ont.
När man lägger sig ner, är det alldeles tyst i rummet, nästan i alla fall, det ända som hörs är den tunga andningen, det låter som om man har en elefant i rummet.
Man sliter med andning, varje andetag måste tas manuellt , annars slutar man att andas, man kan riktigt känna hur luften tar slut, det finns inte nog med luft.
Man får gå upp och öppna den lilla vädringsluckan, den gallerförsedda luckan, och dra in lite frisk luft, men det hjälper inte, lik förbannat känns varje andetag som en kamp.
Man vet att det bara finns två saker som hjälper, medicin, stark medicin eller smärta..
..den eviga kampen, ta tunga mediciner, eller göra sig själv illa...
Benso, det ända som hjälper, men det är starkt, tolleranshöjande och beroendeframkallande...
Skära sig, det är lika effektivt, men inga biverkningar, förutom ärren då.
Val, val, konstant dessa val...
..kvällens val blev destruktiv, istället för drogaktiv....
...plötsligt gör det inte lika ont längre att andas, foten värker som in i helvetet, men andningen går mycket lättare, nästan av sig själv nu...
..nu är det bara lite omplåstring kvar...
Det var en natt, avklarad, hur många mer tål man?
...det gör ont...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar